Okej, erkänner jag kan knappt gråta om jag inte ser bilder på HONOM. Och med honom menar jag Fonz, jag tror alla vet vad som hänt. Så hemskt!
Han var min bästis, brorsa eller man kan inte beskriva det för att varje dag när jag kom hem stod en vovve där vid dörren och hälsade på en, man var ALDRIG precis nästan aldrig ensam, han tröstade en när man var ledsen, väckte oss, sa godnatt, betämde ( iallafall försökte) när vi skulle sluta titta på tv, pratade med oss och sa till när han ville ha mat. Men trots alla dom här goa stundärna 98,9% av tiden räckte det inte. Det här var inget någon av oss i familjen ville, vi anpassat oss efter honom i alla år bara för att vi älskar och älskade honom och nu helt plötsligt måste man ställa om sej igen och då känns det fel så fruktansvärt fel.
En som sörjer men blir glad av att se på foton när han var lycklig.
Tänker man med hjärtat känns allt fel, som ett svek men tänker man med hjärnan vet man att det var det rätta (på ett sjukt sätt) män ändå kommer man ALLTID att bära med sej minnerna av honom och alltid älska honom.
PUSS PÅ DEJ I HIMLEN!!! Kom ihåg älskar dej för evigt !